.



Ada Ryttar.

1895-1987

Som femtonåring fick Ada eller Gullo Ada Margareta Andersson som hon hette då, den allra första undervisningen i hårsmyckekonstens svåra teknik. De gamla hårkullorna talade om hur man skulle göra. Adas främsta läromästare var Mait Martis. Muntlig tradition och åskådningsundervisning var läroböcker.

Nykomlingarna fick börja med att reda ut så kallat "avkammat hår". Hår som fastnat kvar på kammar och borstar kastades aldrig bort, det sparades i s k kallade hårpåsar. De fick lära sig att blanda färger för att få fram varierande nyanser i hårmaterialet. Håret tvättades i soda ,- ett medel som ej löddrar, vilket skulle resulterat i att håret blev tovat – samtidigt gav det en fin lyster.


Ada i bakre raden, nr 4 från vänster.

Första resan till Stockholm gjorde Ada som sextonåring, 1911, tillsamman med dussinet kullor. Ada fick låna 20 kr av sin farbror, för att möjliggöra resan. Tågbiljetten Orsa – Stockholm kostade 7:80, resan tog 12 timmar. Första månadshyran var 10 kr, sen återstod 2:20 att leva av. De åkte på hösten, när skörden var bärgad och stannade hela vinterhalvåret, tills det var dags att sätta potatis. Åtta av kullorna, bland dem Ada, hyrde två rum och kök på Krukmakargatan 10 på söder. De hade kollektivhushåll, varsin dag skötte de om hushållet. De övriga gick omkring i husen och tog upp beställningar av privatpersoner men även av frisersalonger.

Dagen började de med att arbeta en stund. Vid tiotiden gick de ut, för det mesta gick de två och två, för att ta upp beställningar. De återvände vid tretiden, för att sen sitta uppe halva natten och arbeta. Konkurrens om kunderna fanns, kullorna talade inte om för varandra vilka områden som besökts. Ibland hände det att de gick om varandra, medan andra områden inte besöktes alls. Kullorna arbetade individuellt, det var den egna fliten och skickligheten som avgjorde inkomsten.

Ada fick snart en stor beställning och redan efter tre veckor kunde hon betala tillbaka lånet till sin farbror Per.

Kullorna levde enkelt och sparsamt. Söndagsnöjet var att gå i kyrkan, titta på vaktparaden och att titta i skyltfönster. Skansen besöktes också, då de var iklädda kullkläder kom de in gratis. Hit kom också konstnären Anders Zorn som ofta talade med kullorna och tecknade skisser av dem.

Broscher, halskedjor, klockkedjor för män och kvinnor hörde till de vanliga beställningarna. Främsta inkomstkällan var dock tillverkning av löshår såsom flätor, valkar, länkar som även var lättare att göra än smyckestillverkningen. En fläta inbringade tre – fyra kronor, en brosch 3:50.

Kullornas klädsel var lätta att känna igen i stadens vimmel. De var klädda i den kjol och magd (förkläde) som hör moradräkten till. Men oftast bar de en avvikande blus och jacka och på huvudet hade de en liten mössa.
De blev också igenkända på sin dialekt. Adas mor kom från Hedemora, på så sätt lärde hon sig som barn att tala svenska. Ada fick oftast svara för de andra kullorna, då de tyckte att hon talade bättre svenska än vad de själva gjorde.

1921 var sista året Ada var till Stockholm på hårarbete. Då gick spanska sjukan som även hon fick. Hon blev frisk och kunde resa hem igen.

Ada åkte ut varje vinterhalvår fram till 1923, då hon gifte sig. Men inte bara till Stockholm utan även till Enköping, Örebro, Gävle, Tranås och Växjö.

1914 började första världskriget och detta gjorde att Ada ej kom att resa utomlands med hårarbetet och efter krigets slut, var det ej att tänka på att åka ut i ett krigshärjat Europa. Under 1920-talet blev det modernt med kortklippt hår och modet med det stora frisyrerna som krävde löshår för att få rätt volym avtog. Efterfrågan på sådana produkter minskade i rask takt. Men även efterfrågan på smyckestillverkning minskade. I mitten av 1920-talet var det slut på kullornas färder.

Ada höll ändå kvar hantverket i fingrarna hela tiden genom små beställningar från städerna där hon varit. Traditionen fördunklades alltmer för den yngre generationen och efterhand blev det alltfler i Våmhus som inte ens sett ett hårarbete.

Under de stora "städardecennierna" 30- och 40-talen var det åtskilliga kedjeställningar, tränsställningar, kardor och dylika hantverksredskap som slängdes eller brändes upp.

Hårarbetet föll helt ur modet. Men Ada fick fortfarande avklippta flätor, nu som gåva utan medföljande beställning.

Ada har berättat att hon fick en fin fläta av en kvinna hemma i byn. Kvinnan och hennes man reste sedan till Amerika. Som tack för den fina flätan gjorde Ada så småningom en brosch och sände till henne i Amerika. När paret kom tillbaka sa kvinnan ifråga till Ada beträffande broschen; "och så skickar du sånt till Amerika".

När en sådan attityd blir rådande är det lätt att förstå att hantverket faller i glömska. Det kanske påminde om fattigdom och svåra tider, som skulle glömmas bort. Det var ingen status i att kunna hantverket.

Trots detta fortsatte Ada och i gott sällskap hade hon kollegan Bälter Elin Olsson från Björkvassla som också trofast höll hantverket vid liv. I slutet av 1950-talet var det endast dessa två damer kvar som i liten omfattning tillverkade hårsmycken och löshår.
Erik Köpman, dåvarande ordförande i Våmhus hembygdsförening kontaktade Ada och ville att hon skulle hålla en kurs i hårarbete, detta hantverk som en gång räddat bygden undan fattigdom var nu helt på väg att försvinna. Ada funderade och kom fram till att hon i så fall ville ha Bälter Elin med sig som kursledare. Kursledarna hade uppnått mogen ålder, Ada var 64 år och Elin 3-4 år äldre.

11 kvinnor anmälde sitt intresse och på så vis startade kursen 1959, de gick hela dagar under februari och mars.

. Kursdeltagarna i arbete: Bälter Elin Olsson (ledare),
Kråk Margit Marcusson, Håll Karin Skoglund, Håll Elsa Mattsson,
Ellen Sparr, Sjöberg Mait Mattsson, Köpman Margit Bäck,
Signe Sjöberg, Garsås Margit Clasén, Ryttar Karin Sjöberg,
Ada Ryttar (ledare), Säs Karin Mattsson, Ask Mait Gullo.


. Kursavslutning.
Hembyggdsförenings ordförande Erik
Köpman och några av kursdeltagarna.

Stående från vänster; Bälter Elin Olsson
Ryttar karin Sjöberg, Margit Clasén,
Köpman Margit Bäck.
Sittande från vänster; Håll Elsa Mattsson,
Signe Sjöberg, Ellen Sparr, Kråk Margit
Marcusson, Ada Ryttar, och Sås Karin
Mattsson.
Kursen avslutades i tevens barndom och den stora TV stjärnan då var Lennart Hyland, programledare för Stora Famnen. Han hörde talas om hårkullorna och ville ha med kursledarna i sitt populära program. I april 1959 deltog Ada och Elin i programmet. Inslaget väckte uppmärksamhet och förfrågningar kom från hela landet.

.

Ada Ryttar, Bälter Elin Olsson och Lennart Hyland.

Intresset växte och idén att på nytt nå ut till allmänheten med detta hantverk föddes. Men nu skulle rollerna bli omvända, folk skulle uppsöka hårkullorna i Våmhus. Ada visade hantverket på Lissolbacken varje sommar från 1961 till 1975. Under 60-talet var hon vid flera tillfällen på Skansen någon vecka och förevisade hantverket. Vintertid anordnade hon kurser hemma i lillstugan.

Då hon var åttio år började hon, efter något år av funderingar, att tillverka en brudkrona av hår. Kronan tog ett år att göra, den skänktes till Våmhus församling där blivande brudar kan låna denna.

.

Brudkrona av hår.



Adas farmor Lissol Margit (Margareta) Olsdotter, 1828 - 1910 var
också hårkulla och hade vandrat till Ryssland, S:t Petersburg och Moskva men även
Frankrike hade hon besökt. Lissol Margits mor och moster hade också sysslat med
hantverket. Kortet taget i S:t Petersburg i mitten av 1800 talet.

Webdesign: Ollie Ahokas, e-mail: Olliehokas@hotmail.com